Wings for Life, Göteborgsvarvet, bålgeting och bad

Nu var det en månad sen jag uppdaterade sist. Har haft en hel del att stå i och inte tagit mig tid att skriva, prioriterat annat. Livet kanske. 🙂

Den 7:e maj var det dags för Wings for Life, loppet där man springer för dem som inte kan. Jag var lite stressad för det loppet, kände mig inte helt i fas. Känning i vaden och känning av löparknä. Tänkte att jag ska bara ta mig över Ölandsbron, kommer jag över den så är jag nöjd! Då har man sprungit cirka en mil.

Jag hade lite ångest över loppet eftersom Elvira skulle iväg och tävla truppgymnastik. Jag hade ju velat vara med och titta. Elvira sa till mig att – mamma pappa kan filma så får du se sen. Hade anmält mig för länge sen till loppet och information om gymnastiktävlingen kom långt efter och jag har varit sugen på att springa länge. Var med första året. Året efter var jag genomförkyld och förra året hade cytostatikabehandlingen precis tagit slut. Hade säkert kunnat kuta då också, men kände att jag lätt pressar mig när det lopp och det var inte läge för det så snart efter behandlingen.

Så – jag sprang den 7:e maj. När jag kommit ungefär två kilometer undrade jag varför i hela friden jag höll på med denna löpning. Det var ju inte ens kul! Bet ihop och fortsatte, drack lite vatten precis innan bron. Väl uppe på den kom inspirationen tillbaka och jag fick massor av kraft. Det är ganska roligt att springa det här loppet, en bil startar när loppet varit igång i 30 minuter, den kör väldigt långsamt i början och ökar sedan takten allteftersom tiden går. När bilen är ikapp går man i mål. Därför vet man inte hur långt man kommer att springa.

En annan sak som är roligt med långa lopp är att man ofta har folk som man liksom har sällskap med. Ena stunden kutar de förbi, sen blir de trötta och man springer förbi, sen får de ny fart och kommer ifatt och förbi, sen blir de trötta…..

När folk ropade att ”Nu är bilen snart ikapp” såg jag 20 kilometersskylten, gissa om jag spurtade!! Jag hann fram och förbi 20kmskylten. Så mitt Wings For Life blev 20,1 km. 🙂

Wings

Den 20:e maj var det dags för Göteborgsvarvet. Vi var ett helt gäng från jobbet som skulle springa. Vartannat år är det Telia-SM i halvmara. I år var vi 160 stycken från Telia som var med och sprang. Jag var orolig även denna gång. Hade känning i vaden, var lite svullen på insidan vid fotknölen, hade mer känning av löparknä. Men jag tänkte att, vad sjutton, jag får känna efter och köra på så gott det går.

När vi stannade i Värnamo för att äta lunch var det 27 grader varmt. Luften stod stilla. Gode värld, skulle vi springa i sån här värme? Ja, det var ju inte svårt att välja kläder isåfall…shorts och linne. Väl framme i Göteborg var det inte riktigt lika varmt. Men det var som en riktigt skön sommarkväll när vi gick bort till restaurang Athena. De serverade för övrigt en supergod oxgryta och det var inga problem att byta ut riset mot wokade grönsaker. 🙂

Vaknade supertidigt på lördagsmorgonen, gjorde mina andningsövningar inne på toa för att inte störa mina rumskompisar. Gjorde sedan mindfulyoga-övningarna i sängen. När jag gjort dem blev jag trött! Och kunde somna om! Sov till klockan åtta! Underbart!!

Jag laddade med äggröra, medhavd makrill, grönsaker från frukostbuffén. Tog med mig ett par ägg och lite grönsaker i en burk. För att käka ute på startområdet. Man måste ju vara där ute i god tid. Kul att se när eliten startar. De har sånt tempo! Jag skulle inte hänga med 100 meter i deras fart.

Smaskade i mig de medhavda äggen, makrill, avokado och lite nötter. Laddade vätskebältet med kokosvatten och en flaska vatten. Vill inte dricka energidrycken med alla de konstiga grejerna de stoppar i och hade testat kokosvattnet på Wings for Life, fick mycket energi av det.

koko

Jag kom över Älvsborgsbron, hade vid fyra kilometer känning i vaden, tyckte att det var tråkigt att springa. Men som sist fick jag ny kraft när jag började springa över bron, dock kom känningen i vad och löparknä tillbaka vid sju kilometer. Då pratade jag med mina ben: ”Om ni håller hela varvet så lovar jag att ni ska få vila i en vecka” och de höll! Tack och lov. Som vanligt var det tufft att springa de sista fyra kilometerna. När jag svängde upp på Avenyn tänkte jag ”så mycket folk och jag känner inte en kotte, ingen kommer att ropa på mig”. Hann bara tänka tanken, så hör jag ”Heja Caroline!” Där står Camilla och hennes döttrar. Helt oväntat! Gissa om jag fick energi av det!
Det går rätt så mycket uppför när man svänger av från Avenyn. Jag kom på att om jag tänker så här ”jag smyger fram” så var det inte lika jobbigt att kuta. Och när man springer förbi en massa trötta löpare får man energi av det också. Och jag var ovanligt fräsch när jag kom i mål. Och kom in på en bättre tid än jag väntat mig: 1:54:15.

En annan rolig grej var att min tid faktiskt räckte till en guldmedalj i Telia-SM. Det trodde jag inte, sist kom jag in på 1:54:14 och fick ett brons. Men det kändes som en riktig seger att ett år efter cellgiftsbehandlingen vinna en guldmedalj, trots att tiden inte var den bästa i tävlingssammanhang. 🙂

gbg

I fredags var det klämdag. Både jag och Daniel skulle jobba på jobbet fram till lunch. Barnen skulle vara hemma och leka och eventuellt ta sig till sina kompisar. Det blev inte så. En bålgeting hade kommit in. Tjejerna ringde videosamtal på Skype till Daniel. Då var de iklädda, cykelhjälm, vinterjackor, regnbyxor som skydd mot eventuellt stick.

Tyvärr höll den sig i allrummet uppe och där finns ingen dörr så de kunde inte stänga in den. De väntade tålmodigt tills vi kom hem. Men stängde in sig på sina rum och klädde av sig alla kläder. Det är ju sommarvärme för tillfället. 🙂

När Daniel och jag kom hem käkade vi lunch. Fångade in getingen, kikade på den. Var det en vanlig arbetarbålgeting eller en drottning. Eller en mellangetingdrottning? Vi kom fram till att det var en bålgetingdrottning. Det kändes fel att ha ihjäl den. Vad göra?

Hela familjen satte sig på varsin cykel. Vi trampade ut till skogen och släppte ut den där. Förhoppningsvis hittar den något bra ställe i skogen att bygga bo på istället för på vår husvind.

Igår var det varmt, riktigt varmt. Vi tog våra tvåhjulingar igen, men denna gången cyklade vi ner till stranden. Gissa vem som tog årets första dopp?! Jag!! Som alltid varit familjens badkruka. Men efter den hemska cancerbehandlingen känns det som att jag kan göra vad som helst. Man liksom bara biter ihop om man har bestämt sig och sen gör man det. Förresten så var det inte så fruktansvärt kallt heller. Mellan 15-17 grader. Dock hade jag innan behandlingen stoppat ner en tå, dragit upp den blixtsnabbt och bara skakat på huvudet.

bad

Här kommer ett tips på ett frukostrecept på en jättegod gröt, jag åt den med en sylt gjord på blåbär, krusbär och lingon och så mandelmjölk såklart:
Chia och kokosgrot med kardemumma

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s