Äta Letrozol och ändå känna sig hyfsat okej

Nu har jag ätit Letrozol Stada i ett år och tre månader. Det är ganska länge, ändå är det måååånga dagar kvar att ta dessa otäcka små tabletter. Jag undrar hur mycket de påverkar min kropp på insidan. Om de skadar mer än de skyddar mot en eventuell återkommande hormonell cancer. Det är trist att eventuellt ta dem helt i onödan. Men nu när jag har börjat ta dem så känns de nästan som ett slags ”napp”, om jag slutar – tänk om cancern kommer tillbaka…….

Ändå tror jag att det är så. Att de liksom skyddar en del att de faktiskt sänker risken för att återfall med tio procent. Om du som läser har andra siffror än så, snälla informera mig! Ibland funderar jag på att lägga bort dem, men sen tänker jag att en halv sån liten tablett som kanske sänker risken för att det kommer tillbaka med tio procent, är okej.
aroma
För om jag slutar och den kommer tillbaka och jag trots allt mår rätt hyfs med dem i kroppen lär jag ångra ihjäl mig. Jaja, vi får se. Jag var ju utan i nästan ett år efter bekräftad cancer. Anledningen till att jag började ta dem var läkaren som halvt skrämde livet ur mig. Här kan du läsa varför jag började med Letrozol. Kanske att jag äter dem så att det har gått fem år sedan sista cytostatika. Då är det tre år kvar. 1095 dagar, 547,5 tabletter kvar att svälja ner. Jag tar ju bara tabletthalvor, tänker att det räcker när man är så liten som jag. Och onkolgen som var vänlig nog att ta östrogen-prov på mig sa att östrogenvärdena var tillräckligt låga efter det att jag börjat äta otäckingarna (eller kanske räddarna?!).

Det är tufft att ha haft cancer. Hela tiden när man pratar om något som hänt tidigare i livet tänker jag, ”det var före” eller ”det var efter”. Jag försöker dock att inte gå omkring och oroa mig för att den återkommer, för att stressa över det är förmodligen det sämsta man kan göra. Jag tror att stress kan utlösa en cancer. Framförallt långvarig stress. Själv var jag superstressad i nästan ett års tid när jag bytte jobb och inte alls trivdes. När man inte kan somna en fredagkväll för man ligger och funderar på jobbet, då är det inte bra! Tack och lov fick jag möjligheten att komma tillbaka till min gamla tjänst. Visst har vi mycket att göra här också och det kan vara stressigt stundtals, men jag kan 99 gånger av 100 somna på kvällen och sover riktigt bra.

Sedan cancerdiagnosen tar man inte livet för givet. Jag fyller femtio år i höst och vi har bokat en resa till Dubai, men numera tänker jag alltid: Hoppas att jag är frisk då. För även om jag känner mig frisk och pigg – trots Letrozolen – så är ju cancer en lömsk sjukdom. Man känner sig inte särskilt sjuk. Visst – jag var väldigt trött våren innan jag fick besked. Var hos läkaren som kollade D-vitaminnivån i blodet. Det var okej. Han trodde att det var att det varit mörkt så länge som gjorde att jag kände mig så trött. Men annars kände jag ingenting, mer än ångest när jag upptäckte knölarna i bröstet.

cal

Numera proppar jag i mig en massa olika sorters tillskott, framförallt D-, B-, K- E-vitamin, magnesium och zink. Tar även jod några dagar i veckan, Bromelain varannan dag, multivitaminer varannan dag och så chlorella. Dessutom stoppar jag i mig gurkmeja med lite svartpeppar och cayennepeppar. Det blandar jag i varmt vatten med några droppar svartkumminolja. Och så äter jag en vitlöksklyfta och en centimeter ingefära varje morgon. Dricker 1 dl rödbetsjuice. På kvällen innan jag lägger mig tar jag kalcium som jag hoppas kan motverka att skelettet blir ännu skörare, vilket kan vara en biverkan av Letrozol. Anledningen till att jag tar kalcium på kvällen är att jag inte vill ta det  i samband med mat. Det gör ju att ph-värdet blir mer basiskt och det gör det svårare för kroppen att tillgodogöra sig näringen i maten. Sen – så fort jag känner att det eventuellt är en annalkande förkylning tar jag min häxblandning och gurglar med KS.

Men jag mår ju trots allt rätt okej. Om man bortser från hårväxten i ansiktet – som Letrozolen är boven till. Hårväxten där tuktas en till två gånger i månaden med min ansiktsepilator. Den funkar kanon! Däremot måste jag se till att verkligen tvätta rent och smörja med både EMS-salva och svartkumminolja efteråt för att inte få utslag.

Löpningen går riktigt bra, jag jobbar med mitt mål att kuta 200 mil i år. Hittills har jag fått ihop dryga 41 mil så det är på rull. I eftermiddags var det riktigt otäckt väder, regn och kallt. Det hade regnat hela dagen och enligt prognosen skulle det avta framåt eftermiddagen. Men icke, det regnade på. Kan inte påstå att jag hade jättelust att dra på löparskorna… Dock har jag sett på min gyllene hund att hon behöver röra på sig lite mer efter hennes elva nätter på hundpensionat, när vi tillbringade tiden på Gran Canaria. Sagt och gjort, jag drog på underställ och pricken över i, en regnjacka och stack ut i det kylande regnet. Men väl ute var det inte alls så illa som det kändes. Visst blev jag blöt, särskilt om fötterna, det rann små bäckar över cykelvägarna där vi kutade. Det riktigt klafsade om strumporna i skorna innan vi var hemma. Men på något sätt så var rundan ändå mysig.

Jag hade ett annat nyårsmål, att yoga två till tre gånger i veckan, det går hyfsat. Och yoga är balsam både för kropp och själ! Om jag någon gång inte kan springa längre kommer jag att yoga sex-sju dagar i veckan.

Jo, vi har varit på Gran Canaria, i Bahia Feliz på semester. Vi hade inte sådant kanonväder som vi har haft de senaste gångerna tidigare. Första dagen var gråmulen och det regnade från morgon till fram på eftermiddagen. Vi sa att det gjorde inte så mycket, vi behövde ju ändå handla på oss frukost och andra förnödenheter till middagsfixandet. Sen är det alltid spännande att strosa omkring när man kommer till ett nytt ställe.

28695032_10155386855091662_406922258_o

Det slutade med att vi först följde strandpromenaden i Bahia Feliz, sen gick en bit lite längre från havet för att slutligen hamna på strandpromenaden i San Agustin. Barnen var helt fantastiska, de gnällde inte en enda gång. För vi gick ganska långt, drygt fem kilometer. Inte i ett streck, först lunchade vi på en asiatisk restaurang vid torget i Bahia Feliz. Jag åt stekta grönsaker i stark sås, det var riktigt gott! Visst kanske de stoppat i en gnutta socker som krydda, men jag hade bestämt mig för att en gång om dagen under semestern äta så bra som möjligt men ändå inte vara krågligare än att be om grönsaker istället för ris, pasta eller potatis/pommes.

Något som de har anammat i både Bahia Feliz, San Agustin och Playa Ingles är smoothies. Det fanns att köpa i stort sett överallt, även grönsakssmoothies! Och man kunde känna att det var riktiga grönsaker i, ibland hade mixern inte riktigt sönderfördelat allt. Supergott!

Jag kämpade på med att samla ”springmil” även under ledigheten. Det är härligt enkelt att bara dra på shorts, tshirt och löpardojor. Att kunna sticka ut lite snabbt och enkelt på morgonkvisten. Att inte frysa i den lätta klädseln, trots att det regnar och blåser 14 sekundmeter. Jag snittade 1,5 mil per löppass därnere i det behagliga klimatet. Sprang fram och tillbaka mellan Baha Feliz och Playa Ingles.


En dag bestämde jag mig för att springa bort till Maspalomas. Så långt blev det inte. Eftersom det blåste så mycket och detta gjorde att vattnet kom långt upp på land blev sanden porös att springa i, även längs med vattenbrynet. Där det brukar vara hårt packad sand var det som att springa i blötsnö. Det blev fyra kilometer i tung sand, jag fick ändra målet och bestämde att jag i alla fall ville ut till spetsen av udden i Maspalomasöknen. Benen kändes tunga därute och ute vid udden var det 10 kilometer kvar till hotellet, så där fick det bli att styra kosan tillbaka. Det fick räcka med 4 kilometer sandlöpning. Så det blev bara en omgång löpning i Maspalomasöknen, resterande rundor fick bli längs med strandpromenaden med sina underbara vyer.

En annan dag blåste det och regnade mer än vanligt i Bahia Feliz. Vi bestämde oss för att ta bussen till Las Palmas. När vi kollade busspriserna upptäckte vi att det var billigare att hyra bil en dag än att åka buss fyra stycken tur och retur. Så det gjorde vi. Vi hyrde en bil och körde upp till Gran Canarias största stad. Och tänk – där var det strålande solsken!! Visserligen blåste det massor, men eftersom Las Palmas har stränder åt olika håll fanns det en läsida. På den andra sida gick vågorna så höga att stranden inte syntes, vattnet sprutade långt upp i staden. Så istället för att gå i affärer strosade vi först runt en stund innan vi åt lunch. Sen gick vi ner till läsidan för att sola och bada. Det var enda gången under tiden på Gran Canaria som jag blev sådär riktigt riktigt härligt somrigt genomvarm!

28695245_10155386855971662_1649607325_o

Vi hade bokat flygresan via Bravo Fly. De verkar inte ha så där jättebra koll på om flighter ändrar starttid. Tur för oss var att vår flygresan hade blivit skjuten på – sex timmar. Hade det varit åt andra hållet vet jag inte hur det hade gått. När vi kom till flygplatsen och ställde oss för att leta upp flighten på skärmen fanns inte vårt flyg med. Hm, vi gick till informationen – som inte heller hittade vår flight. De skickade oss till Primera Air, flygbolaget som skulle ta oss från Las Palmas till Kastrup. Där visade det sig att flyget var ombokat från en avgångstid 13:35 till 19:20. Detta innebar att vi inte fick checka in bagaget och inte hade de några skåp att ställa in det i heller. Vi hade ingen lust att tillbringa hela dagen på flygplatsen och efter att Daniel pratat med två vänliga expediter i en affär tog vi och allt vårt bagage en taxi till Melenara.

Melenara visade sig vara en liten by, med en härlig strand och en hel del restauranger. Vi började med att släpa allt bagage till en av dem och åt en god lunch.

Eftersom solen sken från en klarblå himmel strosade vi ner mot havet. Vi slog läger på en bänk precis vid stranden. Elvira var badsugen, hon öppnade resolut resväskan och svidade om till badkläder. Jag hade redan svidat om från jeans till kjol – men kängorna orkade jag inte packa ner i väskan. Så spanjorerna tittade lite fundersamt på min klädsel, sommarkjol och stora vinterkängor. Men jag hade ju räknat med att stiga på flyget, kliva ur flyget på Kastrup och kylan…….inte att tillbringa dagen på en strand 10 minuters bilresa från Las Palmas flygplats.

28755522_10155386856936662_36548874_o

 

Nåväl, vi hade en ganska skön dag trots allt. Det jobbiga var resan hem, istället för att landa på Kastrup vid 20-tiden landade vi 03:30 och då var det ju fyra timmars körande hem kvar. Först funderade vi på att ta in på hotell, men det kändes helt omotiverat. Checka in vid halvfemtiden på morgonen………. Jag försökte sova under flyget och körde hela vägen hem. Det var tufft, men med några pauser längs vägen gick det ändå bra. Vid halvnio var vi hemma i huset. Underbar känsla. Dock sov vi ingenting under dagen, hade nog varit svårt att lyckas somna i tid på kvällen. Och dagen efter var det ju jobb och skola som vanligt.

Summa sumarum av resan var en underbar tid tillsammans med familjen. Även om vädret inte blev som vi önskat fick nog mer saker upplevda tillsammans än bara strandhäng och hopp i vågorna. Det hann vi förresten med det också, för till skillnad från här hemma regnade det inte konstant hela dagarna…..och inte varje dag.

Nu har det gått snart två veckor sedan vi kom hem och livet rullar på som vanligt. Men jag börjar längta efter våren. Trodde i min enfald att vi skulle komma hem till den. Istället kom vi hem till ett riktigt vinterlandskap. Våra husvakter hade haft en hel del att göra. Sarah och vår härliga svärson hade sett till huset och skottat undan snön, Victor hade till och med skottat garagetaket. En stor eloge till dessa båda! Sarahs mage växer förresten, i maj blir jag mormor! Tjohooooooooo! ❤

Trots att jag jobbade natt igår och blev väckt av en kissnödig Meya klockan 06:00 är jag ändå pigg. Hann med att vika ihop en tvätt, tvätta en tvätt, hänga den, städa toan och vattna blommorna innan det var dags att följa barnen till skolan och cykla ihop med min härliga sambo till jobbet. Nej, han och jag jobbar inte på samma ställe, han har lite längre än jag men vi slog följe fram till min arbetsplats.

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

En reaktion på ”Äta Letrozol och ändå känna sig hyfsat okej

  1. Jag har ätit Tamoxifen en månad nu och är stel i kroppen som en hundraåringen men jag tänker som du, att dom det minskar risken för återfall så får det vara så.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s